Inledning – varför detta brev finns

Det här inlägget handlar om en sorg som sträcker sig över 25 år av mitt liv.
Tiden började 1986, då jag blev kristen och lämnade ett liv präglat av ensamhet, trasighet och droger. Det var en verklig omvändelse, fylld av frid och hopp. Men det jag inte förstod då var skillnaden mellan att leva i rädsla för Gud och att leva i relation med Gud.

Under de följande åren formades min tro i en miljö där mycket handlade om regler, prestation och rätt och fel. Jag ville göra rätt, vara lydig och leva heligt. Men sakta gled jag bort från nåden. I stället växte en bild fram av en sträng far i himlen – och utan att förstå det blev jag själv dömande. Jag såg ofta andras flisor, men inte min egen bjälke. Jag bar på oförlåtelse och sår som aldrig fick bearbetas.

Åren 2011–2012 studerade jag i Stockholm, jag utbildade mig till friskvårdsterapeut. Den tiden blev ett första försiktigt uppvaknande, där något började förändras i mig. Den tydliga insikten kom dock 2016, när en vän vågade vara ärlig och berättade hur hon tidigare hade uppfattat mig som en dömande kristen – men också hur hon nu såg att något nytt hade vuxit fram i mig. Det blev en smärtsam men nödvändig sanning att ta emot.

Bibelskolan jag går i dag tillhör en helt annan tid i mitt liv och är frukten av den helande resa Gud senare gjort i mig.

I dag vet jag att förlåtelsen är avgörande. Jesus lär oss att när vi förlåter, blir vi själva fria. Den här texten är därför inte skriven i anklagelse, utan i försoning.
Detta är mitt farväl till en tid som inte längre äger mig.

25 år – förlorad tid att växa i tron

Jag vill börja med att be om ursäkt. För allt jag gjorde och för allt jag inte förstod. För mina dömande tankar, mina hårda ord och för de gånger jag satte regler framför kärlek. Jag ville vara rätt, men insåg inte att jag ofta sårade. Jag var formad av rädsla – inte av kärlek.

Jag vill särskilt be om förlåtelse till mina barn. Ni tvingades leva mitt i denna tid av förvirring och krav. Jag förde vidare mönster jag själv hade lärt mig, och jag ser nu att de inte alltid var goda. Jag ber att Gud ska bryta de mönstren, hela det som blev sår, och välsigna er med frihet, frid och sanning.

Jag ber också om förlåtelse till mina syskon och min mamma, som på olika sätt drabbades av mina inre kamper. Jag förstod inte då hur mycket min egen oro och strävan kunde påverka er och era familjer.

Jag ber om ursäkt för alla som tvingats möta min hårdhet, min självrättfärdighet och mitt behov av att ha rätt. Jag gjorde det i oförstånd, inte av illvilja.

Jag ber också om ursäkt till mig själv – för att jag bar tunga krav på mina axlar och lät rädslan för att göra fel kväva glädjen i att vara älskad av Gud. Jag ber om ursäkt för att jag ibland satte prestation före relation – både i tron och i livet. Jag trodde att om jag bara gjorde tillräckligt mycket rätt, så skulle Gud vara nöjd. Men jag förstod inte då att Hans kärlek inte kan tjänas in, bara tas emot.

Jag vill också förlåta.

Jag förlåter alla som med ord, blickar eller tystnad lade bördor på mig som inte kom från Gud.

Jag förlåter dem som sa att jag inte var tillräckligt helig, ren eller lydig.

Jag förlåter dem som i oförstånd gjorde tron till ett system av regler snarare än ett levande liv i nåd.

Jag förlåter dem som inte såg min längtan, utan bara mina fel.

Jag förlåter de som trodde sig veta bättre än Gud själv vad Han kunde göra i mitt liv.

Och jag förlåter mig själv – för att jag trodde mer på människors dom än på Guds kärlek, för att jag låt bitterhet och avundsjuka växa när jag egentligen längtade efter helhet och frihet.

Jag tror inte längre att någon ville mig ont. De gjorde som de själva hade lärt sig. Och jag väljer att släppa taget, att inte längre bära det som blev fel.

Jag sörjer den tid som gått – 25 år som kunde ha fått bli tid att växa i tron. Men jag tackar Gud för att Han inte övergav mig.

Jag sörjer de förhoppningar som aldrig möttes, och de stunder när jag önskat mig mer kärlek, förståelse eller trygghet. Jag sörjer hur jag ibland blev bortvald, inte sedd, eller när jag själv inte orkade ge kärlek.

Samtidigt vill jag tacka för alla ljusglimtar. Mina barn och min man gav mig många stunder av glädje, värme och kärlek. Jag fick uppleva skratt, närhet och trygghet – och de ögonblicken hjälpte mig att orka vidare. Jag vill också tacka för de goda vänner som stod vid min sida när livet var tungt. De bar mig när jag inte orkade själv. Jag tackar också för glädjen jag ofta kände över att vara fri från droger.

Jag ser nu att allt jag gått igenom har haft ett syfte. Gud har tillåtit det för att forma mig, för att lära mig ödmjukhet, tålamod och kärlek. Jag har fått insikt i hur lätt man kan döma, men också hur befriande det är att älska utan att döma.

Nu lämnar jag dessa år vid Jesu kors. Jag ser på dem genom Hans sår och vet att de är förlåtna.

Jag vill ännu förlåta mig själv för att jag inte kunde bättre. Jag lägger skammen och sorgen vid korset och väljer att gå vidare – fri, försonad och älskad.

Tack Herre, för att Du gjorde mig fri. Tack för att jag får börja om – med den Helige Ande som min hjälpare och Kristi kärlek som min väg.

Detta är mitt farväl till en tid som inte längre äger mig. Jag lämnar 25 år av förlorad tid i Guds händer!

Amen. 🌿

Avslutande ord

Detta är den tredje stora sorgen jag har fått bearbeta i mitt liv: sorgen efter Stefan, sorgen över den mamma jag hade innan jag blev kristen – och nu denna sorg.
Sorgbearbetning har blivit ett av de viktigaste verktygen i min förlåtelseprocess. Det är där läkningen fått fäste, steg för steg.

Jag delar detta för att visa att det går att bli fri. Förlåtelse förändrar inte det som har varit – men den förändrar oss. När vi vågar se sanningen, både om andra och om oss själva, kan Gud göra något nytt.
Om detta kan hjälpa någon annan att våga se sin egen sorg, då har det inte varit förgäves. 🌿