Det finns tider i livet då något går sönder.
När någon som varit en del av vårt hjärta inte längre går bredvid oss.

Det gör ont. Det skakar om hela vår verklighet. Och ändå finns det en märklig hemlighet i sorgen: när mänsklig trygghet brister, då är Jesus nära.

Jag hade en kärlek i mitt liv, och den kärleken var sann. Men mitt hjärta var också bundet till honom, på det sätt som det blir när två människor delar allt. När han inte längre fanns vid min sida föll jag – men jag föll i Jesu händer.

Nu har åren gått. Sorgen har inte suddats ut, men den har fått mjukare kanter.
Och mitt hjärta har blivit mer odelat.

Paulus ord i 1 Kor 7, om att tiden är kort och att vi inte ska hålla fast vid det jordiska mer än vi måste, har blivit verkliga för mig. Jag förstår dem på ett annat sätt nu.

Jag har funnit en frid i att stå ensam. Inte ensam som övergiven, utan ensam som fri att älska Gud utan att dela min tid.

Det är därför jag känner igen mig i orden:
”Hon är lyckligare om hon förblir ensam.” (1 Kor 7:40)

Det här betyder inte att det var fel att älska. Och det betyder inte att det är fel att gifta sig igen. Men för mig, i mitt liv, i denna tid, är det här en helig plats.

Det finns en stillhet i mitt hem nu. En tystnad som inte är tom, utan fylld av närvaro.
Jesus är här. Inte långt borta. Inte hög och otillgänglig. Han är nära.

Han bär allt – dagarna, stegen, andetagen.
Och jag får älska honom med ett hjärta som inte längre är delat.
Det är en gåva jag inte visste fanns.
Den kom genom tårar, men den bär frid.

Bön
Jesus, tack att du bar mig genom allt. Mitt hjärta är nu ditt.
Fyll min ensamhet med din närvaro och min dag med din frid.
Låt din kärlek vara nog för mig, idag och varje dag.
Jag är din.
Amen.