När jag i morse läste ur Första Korintierbrevet 1:11–13 blev jag stilla.
Paulus skriver om hur de första kristna började dela upp sig:
”Jag håller mig till Paulus”, ”Jag till Apollos”, ”Jag till Kristus.”
Och så ställer han den raka frågan:
Är Kristus delad?

Jag tänkte direkt på alla våra kyrkor och samfund i dag. Hur lätt det är att vi lyfter fram våra olikheter – dopet, nattvarden, formerna – och glömmer det som verkligen förenar oss. Det gör mig lite sorgsen. För vi tror ju alla på samma Jesus, han som dog för våra synder och uppstod för att ge oss liv.

Ibland hör man att vissa förkastar barndopet, medan andra säger att ett barn utan dop inte kommer till himlen.
Men innerst inne handlar det inte om vårt sätt – utan om Guds nåd. Om dopet sker som barn eller vuxen, så är det ändå ett dop. Och Gud ser till hjärtat, inte till formerna. Många gör säkert saker i okunskap, men Jesus dog också för det.
Han bar allt – även våra missförstånd och våra mänskliga gränser.

När jag ser på Kristi kropp i dag, längtar jag efter enhet. Att vi ska se varandra som syskon, inte som motståndare. För vi har bara en Herre, en tro, ett dop – och ett hopp.

Tänk vilken nåd att få tillhöra honom – den levande Kristus, som förenar oss i sin kärlek.