Dagen fyllde mig med en stor tacksamhet över att få vara här på lärjungaskolan.
Det är en nåd att just jag får sitta här i skolbänken, tillsammans med så många andra som vill växa i tro och kärlek till Jesus.

Redan under morgonbönen kände jag hur vackert det är att få vara en del av denna gemenskap — alla nya människor jag får möta, den glädje och värme som bara Jesus själv kan skapa mitt ibland oss.

Idag stannade vi upp inför Matteusevangeliets andra och tredje kapitel. Vi fick lära oss mer om Jesu barndom, Nasaret, och varför Matteus skriver:

”Han ska kallas Nasaré.” (Matt 2:23)

Jesus är alltså den gren som växer upp ur Isais stam, den rättfärdige Messias som profeterna talade om.

Det berör mig djupt att Jesus, Guds Son, valde det enkla livet. Han arbetade som hantverkare, levde mitt bland vanliga människor och visade oss hur Gud verkar genom ödmjukhet. Han valde inte ära, utan tjänande.

När han sedan steg fram i synagogan i Nasaret och läste ur Jesaja 61:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig…” då proklamerade han att Guds löften nu går i uppfyllelse. Men folket blev arga – de ville ha en Messias som passade deras bild. Jesus visade istället att Guds rike inte går att kontrollera.

Samma gäller oss idag.
Det handlar inte om vår väckelse, utan om hans. Att vi låter honom leda, tala och forma oss – där vi är, mitt i vardagen.

Jag gick från dagens undervisning med en djup tacksamhet. Tänk att han, den föraktade från Nasaret, vill bo i mitt hjärta.
Det är ett under större än något annat.