Ibland får jag frågan om jag har hittat någon ny vän när folk ser min glädje. Jag har fått uppleva Jesu kärlek till mig och det går inte att stryka bort den glädjen från mina ögon. Jag inser att den kärleken kan förväxlas med mänsklig förälskelse. Då kan jag känna blickar som tolkar den utstrålningen som att jag har en ny relation om jag råkar umgås med en person av motsatta könet. Men sanningen är att jag inte är ute och letar efter en ny man – jag gläds över vänskap. Äkta vänskap. 

Detta inlägg är för dig som är själv och kanske brottas med förväntningar på att hitta någon, fast du egentligen har det bra som du har det. Samtidigt som det är till er i parförhållanden att fundera mer än en gång innan ni spekulerar och sätter igång ett rykte om en parrelation. Det kan bli så fel och är inte till någons uppbyggelse.

Min livshistoria har lärt mig att relationer kan vara både en välsignelse och en prövning. Jag växte upp utan att känna mig riktigt önskad, och i den ensamheten blev jag lätt ett byte för män som ville utnyttja mig. Jag sökte bekräftelse och trodde att det skulle fylla tomrummet inuti mig. Men det var en lögn – ett tomrum kan inte fyllas av en annan människa om det vi egentligen saknar är vår egen självkänsla och Guds frid.

Senare i livet fick jag det jag längtade efter – en trygg relation. Min man och jag fick 35 år tillsammans, och det var en tid av kärlek, utmaningar och välsignelser. När han dog lämnades jag i en ny sorts ensamhet, en som kändes både tung och overklig. Jag trodde att jag kanske skulle finna någon ny, men efter ett kortvarigt förhållande insåg jag att det inte var det jag behövde.

Bibeln säger i 1 Korinthierbrevet 7:8-9: ”Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. Men om de inte kan leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.” Dessa ord har talat starkt till mig. Jag har känt att jag har det bäst som jag har det nu. Inte för att jag inte tror på kärlek, utan för att jag vet att det jag behöver är stillhet, trygghet och ett liv där jag inte riskerar att hamna i osunda mönster.

Ibland kan vi hamna i situationer där vi reser tillsammans med någon av motsatt kön, antingen i grupp eller ensamma. Det kan vara i samband med arbete, studier, semester eller andra vänskapsresor. I sådana lägen är det viktigt att hantera de praktiska arrangemangen med vishet och omtanke, så att både vi själva och andra känner sig trygga. Det handlar inte om att misstänkliggöra vänskap, utan om att visa respekt – både för varandra och för de värderingar vi står för.

Att exempelvis se till att bo separat, ha tydliga gränser och vara öppna med vår inställning kan hjälpa både oss själva och andra att förstå att relationen är just vänskaplig. Det är inget fel i att uppskatta sällskap och dela upplevelser, men det är klokt att undvika situationer som kan leda till missförstånd eller onödiga spekulationer.

Jag vill uppmuntra dig som känner pressen att ”hitta någon” att först fråga dig själv: Är det vad jag verkligen behöver, eller är det bara något jag tror att jag borde göra? I en värld där ensamhet ofta ses som något negativt, vill jag påminna om att ensamhet också kan vara en gåva. En plats där vi får växa, helas och finna styrka i Gud.

Och om Gud har en man för mitt liv, så kommer jag inte kunna hindra det. Men just nu lever jag i den frihet och glädje som Gud har gett mig. Min ensamhet har blivit till välsignelse för andra. Genom att samla ensamma till gemenskap har jag fått se hur relationer byggs, hur människor finner vänner och hur Guds närvaro blir tydlig i våra möten. Gruppen Tro och gemenskap har gett mitt liv mening efter sorgen. Det är i den glädjen jag vill leva – att ge vidare istället för att leta.

Jag vet inte vad Gud vill för mitt liv framöver. Jag är öppen för Hans väg, men jag jagar inte efter något som inte är menat för mig. Jag har tillit till att Han leder mig. Och jag tror att du också kan få vila i den tryggheten. Oavsett om din väg leder till en ny relation eller till ett liv i ensamhet, så är det viktigaste att det är Guds vilja och frid som styr – inte samhällets förväntningar eller vår egen rädsla för att vara själva.

Våga lyssna inåt. Våga lyssna till Gud. Där finns svaret.