För snart fyra år sedan förändrades mitt liv helt. Min älskade man, Stefan, gick plötsligt bort. Sorgen var djup, och saknaden går inte att beskriva med ord. Men mitt i allt det svåra bestämde jag mig för att hålla fast vid tron. Jag tackade Gud – inte för förlusten, men för de 35 år vi fick tillsammans och för våra 9 barn.

Jag ville lita på att Gud fortfarande hade en plan för mig, även när allt kändes mörkt. Det är lätt att fråga ”varför?” när livet slår hårt, men istället valde jag att fråga Gud: ”Vad vill du göra i mitt liv nu?”

Många har reagerat när jag säger att det var bäst för både mig och honom. Det betyder inte att sorgen inte finns där, men jag vet att han är framme, hos Herren, och att Gud i sin nåd har lett mig närmare sig genom denna prövning. Min relation med Gud har fördjupats, och den har också fått bära frukt.

Ur sorgen föddes något nytt – jag startade gruppen ”Tro och gemenskap för ensamma vuxna”, och genom den har jag fått dela tro och glädje med andra som också känt ensamhet. Det är en välsignelse jag inte hade fått uppleva om min man fortfarande funnits vid min sida. Gud tog det svåra och vände det till något gott.

Idag ser jag tillbaka med tacksamhet. Sorgen finns där, men också glädjen – över den stora familj jag har, över mina 37 barnbarn, och över det Gud fortfarande gör i mitt liv. Samtidigt bär jag en djup längtan efter att en dag få möta min Stefan igen i himlen.

Min bön är att mitt vittnesbörd kan ge hopp till dig som också går igenom prövningar. Gud är nära den som ropar till honom. Han ser dig, han älskar dig, och han har en plan – även när livet gör ont.

”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande.” – Psaltaren 34:19