Efter min 18-årsdag hade jag endast ett möte med pappa innan han dog. Delvis bidrog hans kvinnas ovilja att visa vänlighet mot mig till att jag helt avbröt kontakten med honom. Det blev som en osynlig mur som det var omöjligt att kliva över. Smeknamnet ”små horungar” som hon hade kallat oss systrar kändes som vassa pilar djupt inom mig, och det var svårt att skapa någon sund relation mellan oss. Jag förstår idag att alla människor har en bakgrund som formar dem till att bli och fungera på det sätt de gör. Både hon och jag förstod inte bättre, och i vår okunskap blev det som det blev. Hela min ungdom och in i vuxenlivet gick jag runt och hatade henne eftersom jag tyckte att hon stal min pappa ifrån mig. Hon hade förmodligen inte alls någon som helst tanke kring detta. För mig blev det bara bortkastad energi eftersom hon var helt omedveten om att jag gick runt och hatade henne.

En gång mötte jag dem en sen kväll, eller snarare natt, i parken nära deras hem. Kanske var de på väg hem efter någon fest, båda var berusade men på långt håll hördes deras skratt där de gick tillsammans. Mörka tankar kom över mig, och jag var så besviken över att det inte var min mamma han kom med. Vilken glädje hade inte det varit att få möta mina föräldrar som var så lyckliga tillsammans. Att jag var berusad hjälpte inte situationen, utan snarare förvärrade allt. Mötet resulterade i många sårande ord som flög fram och tillbaka. Om inte pappa hade varit närvarande hade situationen kanske eskalerat till handgripligheter, men pappa var förståndig och tog henne om armen för att leda henne vidare. Det jag skrek åt henne den kvällen lämnade djupt inom mig som en konstant påminnelse om mina negativa känslor gentemot henne. Jag kände en självisk glädje eftersom jag visste att hon hade fått missfall långt tidigare och därmed förlorat hoppet om ett gemensamt barn. Tanken på att dela pappa med hennes avkomma kändes fel, dessutom förtjänade inte min pappa fler barn med tanke på hur han behandlade de han redan hade. Jag insåg att det var orättvist att känna så, men känslorna var starka och svåra att övervinna. Det var bara så det kändes för mig, jag hade ju aldrig fått känna en fadersfamn som kärleksfullt omfamnade mig då jag hade behövt det som mest.

Åren gick, och mitt liv förändrades efter att jag välkomnade Jesus i mitt liv. Jag flyttade bort från min hemtrakt och fick uppleva sann kärlek hos familjen jag fick möta. Min första riktiga kärleksrelation och livet som nyfrälst påverkade mig starkt. När jag hade gift mig och flyttat till eget boende märkte jag att Anden talade till mig på olika sätt, jag började känna skuld över mina tidigare ord och handlingar. Ett av dessa tillfällen var när jag tillagade middag i vårt hem. Stekpannan jag använde hade jag stulit från en av skolorna jag studerade vid efter högstadiet. Det fanns en hel del andra saker som jag hade stulit i mina ouppackade flyttlådor, vilka jag inte hade behövt tidigare eftersom jag till en början bodde hos min bror och hans familj. Jag är så tacksam över att han och hans fru tog emot mig i sitt hem efter att jag lämnade min hemtrakt. Utan den tryggheten familjen gav mig hade nog min start som kristen haft många fler utmaningar än jag hade klarat av att hantera. Nu fanns det inget annat att göra än att ställa dessa saker till rätta om jag skulle få frid. Kanske var det så att dessa händelser, mina första steg i tron, var nödvändiga för att jag skulle orka fortsätta på den väg jag nu hade valt.

Det blev några paket att skicka iväg och därefter ringa för att förklara vad dessa paket innebar. Jag blev mottagen med kärlek, förståelse och empati. Människorna jag ringde till hade nog sina aningar om vilket liv jag levde medan jag bodde där. Nyheten om min förändring blev mottagen med glädje och förståelse. Mina vägar jag vandrat hade många underbara människor som hade redan då kunnat hjälpa mig, men tiden var inte ännu mogen för denna förändring. Gud hade ännu mer i sin plan när han formade mig till att bli den jag var ämnad att bli. Jag ringde även min pappas fru för att berätta om min förändring och ville också be henne om ursäkt, fast hon förlät mig sa hon att mina tidigare handlingar skulle hon aldrig glömma. Hennes ovilja att släppa taget om det förflutna bidrog till att muren mellan min pappa och mig inte gick att riva. Jag insåg att förlåtelse ibland inte är tillräckligt för att bygga upp en skadad relation.

Det gick sex år efter min 18-årsdag tills jag träffade min pappa igen, vilket också blev den sista gången vi pratade med varandra. Mötet var i samband med min mormors begravning, jag var där med min son som bara var en månad gammal. Som vanligt hade jag inte på förhand funderat över var jag skulle sova, naiv som jag var hoppades jag att få sova hos min pappa. Vi bestämde oss för att besöka honom, alla syskon tillsammans, vilket jag tyckte kändes spännande eftersom vi inte hade haft möjlighet till det tidigare. Jag hade en förväntan om att den här gången skulle det bli annorlunda än de tidigare möten vi haft. Pappa skulle också få träffa ett av sina barnbarn, och kanske skulle det leda till att han ville besöka oss någon dag i Österbotten för att träffa hela sin familj. Jag hade en genuin vilja att lämna det gamla bakom mig och att vi kunde välkomna en ny gemenskap.

Vi satt alla tillsammans i vardagsrummet och pratade om allt som hänt sedan vi syskon flyttade till Österbotten, en efter en. Jag berättade om min man och hans familj och att jag nu hade tre barn, en gåva från Herren, och att jag nu hade blivit kristen. Det fick pappas fru att skratta, och hon utbrast: ”Ska du nu fylla hela världen med ungar?” Kanske lät hon sin besvikelse över deras egna förlorade barn gå ut över mig. Efter en stund steg hon upp och gick till köket för att koka kaffe. Jag hörde hur hon pratade med min pojke där han satt i bilstolen. Vi fortsatte prata med pappa, och jag försökte hitta rätt tillfälle för att fråga honom om jag och babyn kunde sova där. När hon kom tillbaka in i vardagsrummet för att be oss komma och dricka kaffe tog jag mod till mig och frågade om jag också fick stanna över natten, tillsammans med min bror och hans fru. Men frun utbrast snabbt: ”Jag har bara bäddat för dem och det går inte.” Jag blev kall inombords och kände hur mina förhoppningar började suddas ut.

De andra gick till köket, och efter en stund reste jag mig sakta från soffan och gick dit. Väl framme frågade jag pappa om han inte hade något att säga till om. Han svarade mig kort: ”Du hörde vad hon sa.” Orden sved så fruktansvärt i mitt inre, att han inte kunde ta mod till sig och låta mig stanna. Jag höll tillbaka tårarna och förklarade för mina syskon att jag ville gå därifrån. Under tystnad klädde jag på min son och tog på mig min jacka, medan mina systrar reste sig för att följa med mig. Kaffet lämnades odrucket, och stegen bort kändes tunga medan tårarna började rinna ner för mina kinder. Det fanns trots allt tid för att förklara om det nu var så att det inte fanns tillräckligt med sängkläder, men troligtvis var det bara hennes ovilja att ha mig i huset.

Det blev den sista gången jag såg min pappa, och de sista orden ”du hörde vad hon sa” har varit som ett eko i mitt huvud under många år. Jag kunde inte bortse från de åren av försummad kontakt och brustna möjligheter till försoning, där hans fru delvis bar skulden. Jag hade fortfarande i många år en tyst önskan om att min pappa skulle vilja komma till mig för att möta min familj. Han skickade julhälsningar och ibland pengar till oss barn, men det var ett möte jag gick och längtade efter. Inte något av det materiella kunde ersätta den glädje det hade varit om han besökte mig och min familj. Jag har några gånger försökt nå ut genom att skicka bilder på mina barn, men det har varit som att ropa in i tomma intet. Ibland när jag gick förbi telefonen kom en tanke till mig att jag skulle prata med pappa i telefon om livet. Kanske var det Herrens röst inom mig som uppmanade mig att ta samtalet med honom, men jag bara gick där och tänkte att det var pappas uppgift, inte min. Jag hade redan signalerat min vilja att försonas. Det var nog mycket svårt för både pappa och mig att ödmjuka oss till att ta det första steget. Jag inser att jag borde ha lyssnat till rösten som talade till mig när jag gick förbi telefonen, nu är det för sent.

Jag önskar att jag hade haft fler möjligheter att bygga upp vår relation. Trots att det blev en olycklig upplösning på vår kontakt, är jag tacksam för de lärdomar jag har fått och för den inre styrka som min tro har gett mig. Jag vill bära ett hopp om att vi en dag ska mötas på den andra sidan, där alla missförstånd och smärta är läkta, där vi kan omfamna varandra med kärlek och försoning.

En viktig reflektion att ta med sig är att förlåtelse inte alltid innebär att glömma eller acceptera det som har skett. Ibland kan förlåtelse vara en personlig frigörelse som tillåter dig att släppa taget om den negativa energin och gå vidare med ditt liv. Det är också viktigt att komma ihåg att förlåtelse är en process som tar tid och kan kräva arbete från både dig själv och den andra personen. Ge dig själv tillåtelse att känna dina känslor och att gå igenom processen i egen takt.”