Tacksam över det stöd mina barn är och har varit för mig. Det är svårt att föreställa sig hur livet skulle se ut om jag inte haft dem i mitt liv. Nu när jag blickar tillbaka på mitt första år utan min Stefan så väller det fram en otrolig tacksamhet över att jag ville följa Guds plan med min familjs storlek i tiderna. Jag litade på den omsorg han visat mig under min ungdom trots att jag inte hade då ännu funnit Jesus som min frälsare. Redan då skyddade han mig från mycket lidande, för mitt liv hade kunnat bli värre. De enkla böner jag uttalade i min nöd där och då besvarade han med lösning.

Tillit är ingen självklarhet vi bara tar åt oss, men Gud såg till mitt inre att jag ville lita på att han hjälper mig genom småbarnstiden på samma sätt som han hjälpte mig genom min ungdomstid. När barnen var små kändes det nästan övermäktigt stundvis när jag med egen kraft försökte klara av att vara den förälder som barnen behöver. Sen insåg jag att jag behöver knäppa mina händer för att orka. Då utrustade Gud mig igen en stund med kraft och tillit till att kämpa mitt i min okunskap att vara en god mamma för barnen. Det var onekligen en tung tid, men så blev allting lättare när tiden gick. Efter att vi flyttade till Lepplax fick jag flera nya vänner med familjer som blev mina förebilder, hur en mamma/förälder skall vara till barnen. Var och en gav mig små pusselbitar som gjorde att det blev lättare. Jag fick lära mig att visa empati, vilket jag inte hade haft förmånen att få lära mig tidigare i livet. Jag kan inget annat än tacka idag för var och en av dem som blev mina vänner. De är gåvor som Gud placerade i mitt liv. Fortfarande har de en speciell plats också nu när livet förändrades så plötsligt.

Nu är Stefan borta från mitt liv, vilket är så ofattbart och svårt fortfarande idag när ett år har gått. Även fast jag har stor släkt, många vänner och stor familj så har ensamheten slagit emot mig med stor kraft. Livet vi delade är idag bara mitt. Allt vi gjorde tillsammans gör jag nu utan honom. Alla stunder då vi var du och jag, är det nu bara jag. När jag säger ”kom till vårt” och märker att det är ju inte mera vårt utan mitt, då blir jag plötsligt nedstämd. Då kanske den jag pratat med funderar vad som hände, men jag väljer att hålla det för mig själv, för att inte helt skifta sinnet från en förtjust förväntan att få besök till en djupt sörjande kvinna som har svårt med ensamheten. Ibland tycker jag synd om dig som får ta emot min sorg som den är. Du kan ju inte veta vad du ska göra, vad du ska säga eller hur jag reagerar då inte ens jag själv vet hur jag reagerar. Det är inte lätt att veta när saknaden slår till med full kraft. Just nu försöker jag dock tänka på att försöka göra livet bättre än vad det är.

Mina barn och deras familjer är till stor tröst för mig, bara att följa med allt vad som händer, att barnbarnen leker gör att en del av tiden känns lättare för en stund. Så plötsligt går tankarna till dig igen, att jag inte får dela den glädjen tillsammans med dig. Den som betraktar mig då kan inte förstå vad som hände när glädjen plötsligt slocknar likt ett ljus som släcks. De små vardagliga saker som mina barn gjort och gör för mig betyder så mycket. Ingen av dem kan ersätta det Stefan var för mig, men att de finns till och allt det lilla som de gör, gör skillnad. Det blir mildare för en stund i saknaden.

En av barnen kommer in för en liten stund, ser sin mamma sitta där ensam på sin stol. Behövs bara några få ord och tårarna rinner ner för mammas kinder. Då är dina händer där på mina axlar, en beröring som betyder så mycket för en mamma som saknar sin älskades armar som håller om sig en stund.

En annan av barnen som ringer och vill prata en stund. Vi samtalar om livet som är så svårt. Vi påminner varandra att vi bara behöver ta en stund åt gången. Vi gråter tillsammans i varsin telefon, men ändå så är vi så nära varandra.

En annan av barnen får ett meddelande på sin resa att nu har mamma det så tungt. Fort kan man tänka, att på avstånd kan jag inget göra. Men du bestämmer dig för att sjunga en sång till mig. Det behövdes så lite för att visa att också du finns till för mig. Det var just det jag behövde när jag gråter stilla i min säng.

Jag har fått uppleva så många fina stunder tillsammans med min familj. Vi har alla försökt lindra den smärta och saknad vi haft under vårt sorgeår på olika sätt. Ett händelserikt år är till ända och jag vill som avslutning för denna gång dela lite bilder av livet utan barnens pappa, barnbarnen farfar/morfar, svärfar och make. Jag är säker att Stefan hade sagt till oss alla att vi skall fortsätta leva så länge vi lever. Jag vet att den första sommaren gick jag runt som om jag var där, men det var bara skalet som var med. Inombords kändes det som hela mitt inre var borta. Kanske det är så det blir när chocken slår till. Att nu blicka tillbaka på året som gått gör mig ändå alldeles varm i mitt hjärta. Att vi som familj får äga en så underbar gemenskap tillsammans utan att behöva kivas eller bråka. En av barnen sa så beskrivande att vi tidigare var en lös fläta, men att vi nu är en riktigt spänd fläta. Sorgen har nog bidragit till att vi är närmare varandra än någonsin. Fotona av året är inte i rätt ordning, men vill på detta sätt förmedla till er att göra saker tillsammans är bättre en att ensam sitta med en telefon. Det för gott med sig att umgås med varandra.

Som avslutning vill jag dela ett fota jag delade i min händelse 17.5 i fjol med orden ”om jag vore en blomma så skulle det vara en maskros”. Så känner jag också idag. Det är på något sått konstigt att jag känner mig stark. Det måste vara en kraft av bönen. Jag vet att många ber och så har jag också själv hittat tillbaka till bönen. Gud vill ha samtal med oss och då blir det lättare. Tacksam till alla som fortfarande ber.