En dag för 4 år sedan pratade jag med en av mina söner som planerade en fiske resa med mansfolket i vår familj. Då kommer gamla minnen upp från min hippocampus, den del av hjärnan som lagrar minnen. Den här gången var det en minus upplevelse som gjorde sig påmind. Min Stefan älskade bland annat att fiska. Då vi hade små barn så var han ibland på en fiskeresa med några av hans vänner och då var det inte alltid så lätt för mig som mamma att stanna hemma för att ta hand om barnen. Jag ville så gärna att Stefan fick möjlighet att gå på resan så jag lovade honom att fara iväg fast jag helst ville ha honom hemma.

Nu kom som sagt dessa minnen ikapp då min son började fundera på en sådan resa. Mina tankar gick till fruarna som skulle bli tvungen att stanna hemma med de små.

Stefan och jag var ofta på våra promenader där vi pratade om vårt äktenskap, hur vi behövde kommunicera för att förstå varandra bättre, om våra jobb, vår tro, barnen, våra resor och hans fiske och jakt intresse men också många tysta timmar där vi bara gick bredvid varandra. Vi blev visare med åren vad gäller värderingar. En värdering som vi började prioritera högt var äktenskapet. Det gick före mycket annat i våra liv. Om det fungerade så fungerade mycket annat.

Jag funderade en stund med min son om den planerade fiskeresan och han kom snabbt på andra tankar när jag berättade om vår tid då vi hade många små barn. Där och då skapades en viktig gemenskap i vår familj. Jag föreslog att vi skulle tälta på vår gård och då kunde mansfolket fiska tillsammans och fruarna lämnar inte ensam utan de får alla vara tillsammans för att ta hand om barnen. Nu blev det inte alls fiske som var i focus utan tid tillsammans där vi hade roliga lekar, simning, god mat. Tält weekend blev en tradition som uppskattades av alla. Samtidigt gick min dröm där hela familjen skulle resa till södern tillsammans i uppfyllelse. Fast det blev ”Krombimontto” i stället där vi simmade. Alltid var någon gravid, hade baby, dåligt med pengar eller andra hinder för en resa till södern. Tänk vad lycklig vi är som med så enkla medel skapar glädje för vår härliga familj. Något som barnbarnen kommer minnas resten av livet.

Vilken välsignelse det har fört med sig då vi promenerat och kommunicerat med varandra.

Nu vill jag varmt rekommendera för alla par att gå tillsammans där ni pratar om ert äktenskap. Lyssna på varandra utan att avbryta. Är ni oense om något så lönar det sig att lyssna utan att avbryta eller direkt säga emot. Ta dig tid att fundera, kanske din åsikt ändrar om en stund då du fått tänka. Ta hjälp av någon granne som har äldre barn, betala en liten slant om de kommer för att leka med dina barn, så länge ni tar er lilla promenad. Det är guld värt att få lite egen tid med din partner.

Vi var ofta på promenader…den sista gången vi gick tillsammans valde du din bästa skjorta som du hade så ofta. Den gången sa du ”nästa gång jag far till Sverge på jaktresa så köper jag en till sådan och den skall jag ha på mig i kistan sedan” och så skrattade vi åt din kommentar och gick ut. Jag undrar idag vad som gjorde att du tänkte på vad du skall ha på dig då du dör?

Vi var så lyckliga och njöt av att ha varandra, ofta tackade vi Gud för att vi var så friska att vi kunde gå tillsammans. Du hade haft problem med knäna, men nu kunde du också gå med mig. Den här gången försökte du till och med springa en liten bit med mig. Du hade alltid en av dina älskade jakthundar med dig så de fick motion också efter jaktsäsongen. Nu hade du hund kammen med och kammade bort vinterpäls på Jarro.

Stefan nu känns inte promenader så viktigt mera. Jag saknar våra promenader. Du skulle nu säga till mig ”Marion nu skall du ut och gå/springa, det är gott för dig att röra på dig. Du mår så bra då du kommer hem igen. Ut med dig nu bara. Ska jag koma med?”

Det är så tomt utan dig min älskling. Att sova ensam, vakna ensam, äta morgonmål ensam, gå ensam, lägga mig ensam. Saknar dina starka armar som håller om mig när jag är ledsen.

Jag vill tro att det finns en anledning varför jag nu är ensam. Jag har inte något svar på det, men om Gud så vill så får han ge mig svaren. Hur som helst så vill jag skriva när andan faller på. Nu känns det riktigt bra i motsats till när hela familjen for hem till sitt efter vår tält weekend. Det hjälper att skriva. Tack gode Gud att du är med mig, ger mig tröst och låter mig känna frid. Snart, mycket snart får jag möta min Stefan igen.

Tack för att du vill läsa mina ord!