Jag vill dela något som har vuxit i mig under en längre tid: en djup känsla av att Jesus kommer snart. Det är inte bara information från Bibeln utan något som Anden bekräftar i den tid vi lever i. Jag tänker ofta på hur världen skakar, hur kärleken kallnar och hur evangeliet samtidigt går fram med kraft. Det är som om profetorden vecklas ut framför våra ögon.

Vi talar mycket om mörker och oro, men sällan om hoppet. Jag tror att de två hör ihop. Bibeln beskriver att mörkret ska tillta före gryningen. För mig är det glädje, inte rädsla, för det pekar på Jesu återkomst.

Det smärtar mig är att så många kristna idag förföljs i olika delar av världen. En kristen i Mellanöstern uttryckte det så vackert:

“Vi är Jesu kropp. När kroppen lider gör den det i tysthet.”

Och Jesus själv sa:

“Världen hatar er, därför att den först hatade mig.” — Joh 15:18

Men även detta beskriver Bibeln som en del av den sista tiden. De ser inte bara mörker där – de ser tecken. Bibeln beskriver att det ska komma en tid då hatet mot de troende ökar, då kärleken kallnar och då förvirring sprids. Men samtidigt står det också:

“Detta evangelium om riket ska predikas i hela världen… och sedan ska slutet komma.” — Matt 24:14

Det är just det jag ser i vår tid. När pandemin kom skakades världen. Många förlorade trygghet, arbete och sådant som varit självklart. Men något märkligt hände samtidigt: evangeliet började spridas på nya sätt. Kyrkor började sända online, människor började söka svar, Bibeln öppnades i hem där den tidigare legat stängd. Ungdomar började vittna på sociala medier. Jag tror inte det var en slump. Gud använde en global kris till att öppna dörrar som annars varit stängda.

Det händer också något vackert bland ungdomar i vår tid. Jag ser en hunger efter Jesus, en frimodighet och ett mod att evangelisera. De skäms inte för evangeliet. De vill gå ut. Det påminner mig om orden i Joel:

“Era söner och era döttrar skall profetera.” — Joel 2:28

Och psalmisten skriver:

“Din ungdom är som daggen.” — Ps 110:3

Det är som om Gud samlar en generation för något större.

För min egen del har denna tid skapat en djup himlalängtan. Den har funnits i mig länge, men efter att min man Stefan dog växte den sig ännu starkare. Det är inte en flykt från livet. Det är en förväntan på Jesus.

Jag bär också en nöd för de som inte känner honom, men det ligger inte tungt på mina axlar. Det är Gud som har hela bilden, det är han som kallar, drar och frälser. Vi får bara vara redskap. Och det är egentligen allt jag önskar: att få säga “Här är jag, sänd mig” och låta Gud använda mig där han vill.

Till dig som läser vill jag säga: titta inte bara på mörkret. Se ljuset mitt i det. Många ser bara oron, men missar tecknen. Många ser bara skakningen, men inte vad den pekar på. För mig är svaret tydligt:
Jesus kommer snart.

Jag kan inte tvinga någon att tro, men jag kan vittna om vad jag ser och känner. Jag vill också säga detta: dörren till Jesus är fortfarande öppen. Det är fortfarande nådens tid. Han väntar inte för att straffa världen, utan för att rädda så många som möjligt. Evangeliet är enkelt och det håller:

Jesus dog för dig.
Jesus bar din synd.
Jesus uppstod.
Jesus ska komma igen.

Om du inte känner honom kan du vända dig till honom där du sitter. Ett ärligt “Jesus, jag behöver dig” öppnar mer i himlen än hundra religiösa ord.

Och för oss som väntar: lyft blicken. Vår Frälsare kommer.