Efter nattens storm gick jag ut på morgonpromenad. Jag såg fällda träd, brutna grenar och spår av en kraft som är större än oss människor. Jag mötte människor som stod och beskådade förödelsen. Det gjorde mig stilla. Mina tankar gick uppåt i tyst vördnad.

När jag kom in kände jag trots allt tacksamhet. Så mycket kunde ha hänt.
Det gick nära – men inte för nära.

På flera platser gick det väldigt nära. Ett träd med ett stort rotsystem hade fallit så att det nuddat huset. Jag kunde inte se några skador på byggnaden, trots att grenarna liksom kramade om husknuten. Trädets topp hade landat en bit förbi på andra sidan huset. Med minimal marginal klarade sig både huset och de som bor där.
När man ser sådant kan man inte låta bli att tänka: det hade kunnat sluta helt annorlunda.

Det väcker ingen triumf.
Det väcker ödmjukhet.
Medkänsla mitt i förundran.

Stormen har orsakat stor skada. Många har förlorat träd, byggnader har skadats, egendom förstörts. En del människor kan bära oro, trötthet och chock – även om de inte är fysiskt skadade.

Mina tankar går till alla som drabbats.
Till dem som nu lever utan el och vatten.
Till dem som känner sig utmattade bara av att överblicka förlusterna.

Här finns ingen plats för snabba svar.
Bara för medkänsla.

Gud talar – men inte med hot.
Jag tror inte att Gud talar genom stormen för att skrämma oss. Inte för att peka finger. Inte för att döma. Men kanske för att få oss att stanna upp. Lyssna. Minnas vem vi är – och vem han är.

I evangelierna möter vi Jesus som stillar stormen. Inte genom att höja rösten mot människorna, utan genom att tala frid till vind och vågor.

Mitt i allt detta hör jag inte ett hårt rop.
Jag hör en stilla inbjudan:

”Följ mig”
Inte bort från världen,
utan närmare honom.
Himmelriket är nära.
Inte som ett hot.
Utan som hopp.

När Gud skyddar – utan att vi alltid förstår
När jag gick där bland den fallna skogen tänkte jag: Gud styrde skadan nära – men inte för nära. Varför vet jag inte. Och jag tror inte att vi alltid ska veta. Men jag tror att våra liv är i hans hand. Även när det stormar. Kanske särskilt då.

En bön i stormens efterdyningar
Herre,
vi tackar dig för beskydd.
Vi ber för alla som drabbats.
För dem som är trötta, oroliga eller rädda.
Ge kraft, hjälp och gemenskap.
Låt oss få vända oss mot dig –
inte i fruktan, utan i förtröstan.
Amen.