Jag bär på en djup tacksamhet efter helgen och måndagens lärjungaskola. Gud har rört vid mig på ett sätt som inte går att beskriva med ord. Det närmaste är väl att vi i klassen fick ana Kristi kärlek och kraft på ett speciellt sätt. Jag vill bara tacka – och be att jag får vandra ödmjukt vidare, där Han leder.

Undervisningen handlade om Gudomligt helande, men jag fick också uppleva något ännu större – att Herren ser oss, använder oss och kallar oss, var och en på vårt unika sätt. Vi är inga kopior, utan älskade original, skapade för en särskild plats i Hans församling.

Jag känner mig ödmjuk inför allt detta.
Det handlar inte om mig, inte om vad jag gjorde eller kände, utan om Gud som verkar genom svaga kärl. All ära till Honom, som låter oss få vara en liten del i sitt stora verk.

Det jag tar med mig är en enkel bön:

”Herre, bevara mig nära dig. Låt mig gå dit du leder – stilla, lydigt och med ett rent hjärta.”