Efter mitt förra inlägg har jag fortsatt tänka på dopet och på hur olika våra vägar kan se ut.

När jag läser om Filippus och den etiopiske hovmannen i Apostlagärningarna 8:37 (finns inte i alla biblar), stannar jag särskilt vid orden: ”Om du tror av allt hjärta, så må det väl ske.”

Det är som om Filippus inte bara talar till hovmannen – utan också till mig. Gud möter oss alla på sitt eget sätt. Han vet var vi befinner oss och vad våra hjärtan bär på. För hovmannen blev dopet ett steg av tro, en personlig bekräftelse på det han redan hade tagit emot i sitt inre.

Pingströrelsen betonar dopet som ett uttryck för den tro som redan finns i hjärtat. Det är något vackert i det – att få säga sitt eget ja till Jesus, medvetet och personligt.

Men jag tror också att Gud verkar långt bortom våra mänskliga ramar. Han känner den som döpts som barn, och den som döps som vuxen. Han ser till hjärtat, inte till formen.

Jag själv är barndöpt, och ändå vet jag att Gud har varit med mig hela vägen. Han har kallat, burit, förlåtit och väglett – gång på gång. Det påminner mig om att nåden är större än allt vi försöker förstå.

Vi är bristfälliga människor, men Guds löften står fasta. Han leder oss, steg för steg, ibland genom stilla vatten och ibland genom storm. Och när vägen en dag tar slut, vet jag att hans nåd bär oss hela vägen hem.