Den här veckan började med del 2 i nådens gåvor, de gåvor som Gud ger för att bygga upp sin församling.

Vi började med frågan: Vad är syftet med nådegåvorna? Svaret var enkelt men djupt:

1. Gud förhärligas
2. Människor kommer till sin rätt
3. Församlingen byggs upp
4. Kyrkan växer

Många gånger hamnar gåvorna ofta i skymundan. Vi såg fyra orsaker till det:

1. Jämförelse och jantelagen.
2. Gradering och uppdelning – vissa gåvor lyfts fram, andra glöms bort.
3. Intellektualisering och psykologisering – vi gör dem till teori istället för praktik.
4. Rädsla för det övernaturliga – “bäst att ligga lågt och inte riskera något”.

Men Paulus skriver i 1 Kor 12:1: ”När det gäller de andliga gåvorna, bröder, vill jag inte att ni ska vara okunniga.” Det gäller lika mycket idag som då.

Vi fick också tala om skillnaden mellan naturliga gåvor och nådegåvor. Talanger är något vi föds med, nådegåvor får vi vid vår andliga födelse. Båda är gåvor från Gud och kan ibland gå hand i hand. Det blev tydligt att gåvorna hör ihop med att göra, medan frukter hör ihop med att vara.

Vi fick också stanna upp vid det kanske viktigaste av allt: att kärleken är störst. Det är ingen slump att Första Korinthierbrevets kapitel 13, om kärleken, ligger mitt mellan kapitel 12 och 14 som handlar om nådegåvorna. Kärleken ska alltid vara grunden.

Mångfalden av gåvor

Det var fascinerande att se hur många olika gåvor Bibeln beskriver – allt från helande, profetia och tungotal till tjänande, gästvänlighet, skrivande och musik. Alla behövs! Kyrkan blir mänsklig genom barmhärtighet, levande genom förkunnelse och stark genom förebedjare. Den blir kreativ genom hantverkare och konstnärer, uthållig genom missionärer och ledd med kärlek av herdar och ledare.

Ett citat som stannade kvar hos mig var att det också finns något som kallas ”svaghetsgåvan” – förmågan att erkänna vårt beroende av Gud och av varandra. När vi delar våra bördor och ber för varandra, blir vi tillsammans bärare av Guds kraft.

En personlig utmaning

Jag blev påmind om att det inte handlar om att glänsa med en gåva, utan om att tjäna. Att våga stiga fram i tro, men också att ödmjukt låta andra bära där jag inte kan.

Församlingen är som en kropp – och ingen kroppsdel kan säga till den andra: ”Jag behöver dig inte.” Alla är viktiga. Och kanske är det just i vår svaghet som Gud får visa sin styrka allra tydligast.