Jag var nyligen i Borgå och besökte flera kyrkor på vägen dit. De var vackra, men något skavde i hjärtat. Kyrkorna kändes kalla och tomma – som om Gud hade flyttat ut. En del krävde till och med betalning för att man skulle få gå in.

En djup sorg fyllde mig. Samtidigt väcktes en stark längtan hem – hem till de församlingar där jag får dela livet med andra troende.

Till Kållby fridsförening, där människor fortfarande kommer troget söndag efter söndag.
Till Elim, där jag vågat ta emot förbön – och fått bönesvar redan samma dag.
Till Inremissionshemmet, där jag känner gemenskapens värme.
Till Ebeneser, där jag ännu är ny, men nyfiken.
Och till Clara kyrka, där dörrarna står öppna hela dagen, och morgonen börjar med bön. Där sjungs lovsången av en tilltufsad kör, och det är just det som gör det så underbart äkta.

Tänk vilken rikedom jag har fått. Jag är så tacksam. Och jag längtar efter att fler kyrkor skulle bli som Clara – öppna, inbjudande, levande. En plats där människor som letar efter mening och frid får möta den enda sanna Friden – Jesus Kristus.

När jag ser tillbaka på mitt liv, fylls jag av tacksamhet. Herren har gjort så mycket. Och jag bär en längtan i mitt hjärta – en längtan till himlen, där jag en dag får möta min älskade Stefan. Men fram till dess vill jag leva här, ledd av Guds hand.

Herre, led mina steg. Led min tunga. Jag överlåter allt i din tjänst.
Tack Jesus, för kärleken och friden jag fått. Tack för att du låter mig få se sådant som hände på apostlarnas tid – mirakel, nåd och helande.

Jag vill bara säga: Här är jag. Sänd mig.
Låt din helige Ande tysta mitt eget, och tala du, Herre, det du vill säga.
I Jesu dyra namn. Amen