Jag satt stilla på min plats, där jag brukar be. Det var tyst omkring mig. När jag började läsa dagens text i min andaktsbok, kom ett leende över mina läppar. Mening för mening kände jag bara en djup tacksamhet inom mig. Så tydligt, så rent. Orden gick rakt in.

”Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.”
(Hebreerbrevet 10:37)

Jag skrattade lite för mig själv – inte åt texten, utan av glädje. Jag blev påmind om att mitt hjärta längtar. Påmind om att tiden är kort, men hoppet stort. Snart, mycket snart, kommer Jesus!

Det finns en vila i att veta detta. En stillhet i att få tillhöra honom. När världen rusar och dagarna fylls av krav, får jag stanna upp i detta enda: Jag är på väg hem.

”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.”
(Psaltaren 23:2)

Jag får vila i hans närvaro redan här och nu. Mitt ibland vardagens sorl och bekymmer finns en plats där jag inte behöver prestera – bara vara. I det ljuset blir allting annat så obetydligt. Allt som sårar, tynger och trycker varar bara en kort tid. Snart kommer Jesus. Då är det slut på all nöd och sorg. Då kommer han att ta mig vid handen och föra mig in i sitt härliga rike.

”I ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunen… skall de döda uppstå odödliga, och vi skall förvandlas.”
(1 Kor 15:52)

Att få vara redo – inte rädd, men redo. Det är min bön. Att leva varje dag som om han kunde komma i nästa stund. Med hjärtat vänt mot himlen, men fötterna på jorden, i trofasthet och förtröstan.

”Var redo! Jesus kommer den stund du inte väntar!”

Idag vill jag bara viska ett enkelt men innerligt rop:

”Amen, kom, Herre Jesus!”