En vecka efter morsdagen berättade min mamma om en dröm hon haft. Ovetande väntade hon tills tidpunkten var rätt. Och det var den.

Jag befann mig då i Stockholm, dit jag rest tillsammans med en hjälpsändning till S:ta Clara kyrka – en plats där nöden är stor, men där Guds närvaro är stark. Mitt hjärta var fullt av längtan och förväntan. Jag hade bett att få veta mitt nästa steg – vad Gud ville med mitt liv. Skulle jag söka till lärjungaskolan i Stockholm? Någon nämnde också en bibelskola i min hemstad Borgå, men det andra lockade mer.

Drömmen gick så här:
Min mamma och mitt barnbarn Rut promenerade i Borgå på gator och torg. De pratade inte mycket, men när de gick genom parken och passerade en hemlös person, sa Rut plötsligt:
”Mormor behöver inte fara till Stockholm för att hjälpa hemlösa. De finns i Borgå, i hennes hemstad. Dit ska hon fara.”

När mamma berättade drömmen blev det tyst. Jag kände genast att detta inte bara var en dröm – det var ett tilltal. En profetisk viskning från Gud, genom ett barnbarn.

Men det stannade inte där.

En månad tidigare hade en vän fått en syn när jag berättade att jag kanske skulle resa till Kos. Hon såg en vitkalkad vägg, ett blått fönster och en blå dörr. Inne i rummet fanns en människa i grått eller svart, och blommor i fönstret. Tre ord kom till henne: kyrka, nöd, pengar. Jag tänkte direkt att det måste vara något i Grekland. Men jag bokade ingen biljett, för något höll mig tillbaka.

Dagen innan resan vaknade jag ovanligt sent – halv tio. Jag kände starkt att jag skulle till en kyrka. På vägen dit bad jag:
”Ge mig ett tydligt tecken. Om jag ska resa, visa mig det. Om inte – visa mig det också.”

I kyrkan fick jag förbön – särskilt för min PTSD, som blossat upp igen efter att jag tidigare sagt mitt ja till Herren: Här är jag, sänd mig. Efter bönen kände jag frid.

Jag var hungrig och skrev i en grupp att jag tänkte äta på stan och undrade om någon ville följa med. En vän svarade att hon kunde komma – men bara för att dricka en kopp te. Det blev en märklig vandring mellan olika matställen, men till slut hamnade vi på ett litet ställe där vi slog oss ner…

Och jag tappar nästan andan: Rummet är identiskt med synen. Den blå dörren. Det blå fönstret. Blommor i fönstret. Och min vän – i grå tröja.

Jag visste. Det var här jag skulle vara. Inte i Grekland.

Efteråt körde jag planlöst – som om Guds hand bar ratten lite hit, lite dit, och slutligen mot en annan kyrka där de skulle ha kvällsbön.

Där bad de för en människa i nöd, en som saknade hem. Och plötsligt hör jag mig själv säga något som blev en lösning för den hemlösa. En ny början.
Jag vill inte säga mer om det. Gud vet.

Men jag vet att Gud förde mig steg för steg. Genom drömmar, syner, förbön, hunger, en kopp te – ja, till och med genom en grå tröja. Han förde mig till en kyrka, till ett beslut, till en bön för någon annan.

Och jag vill ha mer av detta.
Mer av Jesus.
Mer av nådegåvorna.
Mer av det som hände på apostlarnas tid.

För Han lever. Han leder. Han talar. Han sänder.
Tack, Jesus.