Mina tankar om auktioner och lotterier i en kyrka.

Jag har burit på en tanke under många år, en tanke jag vill dela med er. Det handlar om våra basarer, auktioner och lotterier i bönehuset – något som många upplever som trevligt och som fört oss samman under årens lopp. Men jag vill ändå våga stanna upp och fråga: Är det verkligen rätt plats och rätt sätt?

I Bibeln läser vi om hur Jesus blev upprörd över dem som gjorde Guds hus till ett rövarnäste:

“Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”
(Matteusevangeliet 21:13)

Han välte borden och drev ut dem som köpte och sålde i templet. Det var inte i vrede för sin egen skull – utan i en helig iver för att bevara platsen helig. Jag har ibland undrat: Hur ser Han på våra auktioner i dag, där den som ropar högst får äran inför människor? Är det inte just det Jesus varnade för i Bergspredikan:

”Var noga med att inte göra era goda gärningar inför människor för att bli sedda av dem. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen.”
(Matteusevangeliet 6:1)

En annan sak som har stört mig är våra lotterier, särskilt de som riktar sig till barn. Jag har sett små barn gå hem ledsna från kyrkan, för att de inte vann något. Det skär i hjärtat. Borde inte Guds hus vara en plats där alla barn får känna sig sedda, älskade och glada? En plats där man inte jämför eller räknar vinster, utan där Jesus får vara i centrum – även för de små.

Jag drömmer om en annan sorts samling. Tänk om vi i stället samlades till en offerglädjens fest – där vi i tacksamhet och lovsång ger det vi redan bestämt i våra hjärtan? Utan att ropa, tävla eller vinna. Tänk vilken gemenskap det skulle bli om vi kom tillsammans med öppna hjärtan, sjöng lovsånger, bad och gav det vi hade beslutat hemma i stillhet inför Gud.

”När du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva förblir i det fördolda. Då ska din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
(Matteusevangeliet 6:3–4)

Kanske hade man redan innan tänkt: “Ikväll vill jag ge 400 euro.” Inte för att få något tillbaka – utan som ett kärleksoffer. Det skulle spara tid, papper, saker och energi. Ingen behövde skriva lotter, bära saker, ropa in varor eller känna sig bortglömd. Istället kunde vi lägga all kraft på det som är viktigt – på sången, bönen, tacksamheten och kärleken till varandra.

Det är mina tankar, födda ur en längtan att hålla bönehuset helgat och fullt av Guds närvaro. Jag vet att många ser det annorlunda – men kanske finns det utrymme att pröva och samtala om vägen framåt. För i allt vi gör, vill vi väl ändå att Jesus ska bli ärad?