I går hände det ett mirakel. En människa som varit försvunnen i många dagar, ute i skog och kyla, återfanns levande. Mot alla odds. Det är svårt att förstå. Men jag vet att många har bett. Också jag. Och när beskedet kom blev jag så rörd att tårarna bara rann. Ett tyst ”Tack, Jesus” steg inom mig. För Han hörde.

Jag vill inte skriva om detaljerna eller människan i sig, men jag vill lyfta det som hände i det osynliga. När ett folk ber, när många hjärtan ropar till Gud – då rör det vid något i himlen. Och ibland – som nu – får vi också se resultatet med våra egna ögon.

Men det är inte alltid så.

Många av oss bär en djup längtan i hjärtat för någon nära. Ett barn som gått sin egen väg. Ett syskon som inte längre vill höra om Gud. En förälder eller vän som stängt sitt hjärta för evangeliet. Vi ber. Vi suckar. Ibland bara viskar vi i vår trötthet: ”Jesus, grip in.” Och ibland känns det som om inget händer. År efter år.

Men jag tror vi får börja tala sanning till oss själva: Bönen gör skillnad.

Inte för att vi är starka, eller uthålliga, eller ber på rätt sätt. Utan för att Gud är trofast. Och hans löften står fasta. Det står:
”Alla dina barn ska bli Herrens lärjungar, deras frid ska vara stor.” (Jes 54:13)
”Jag ska utgjuta min Ande över dina ättlingar.” (Jes 44:3)
Och Jesus säger själv:
”Be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Bulta, så ska dörren öppnas.” (Matt 7:7)

Det räcker. Det är tillräckligt. Inte våra prestationer. Bara hans löften.

Jag skriver inte detta för att skapa dåligt samvete. Jag vet själv hur det känns när kroppen inte orkar, när tankarna far, när man säger ”jag ska be sen” och sen inte gör det. Vi är bara människor. Och ändå – kanske behöver vi stanna upp och fråga oss ibland: Har jag blivit andligt bekväm? Inte för att piska mig själv, men för att hitta tillbaka till platsen där Guds Ande får tända elden igen.

Bön handlar inte om att orka be tio gånger om dagen. Det handlar om hjärtats riktning. Ett ord kan bära samma kraft som tusen, om det kommer ur ett uppriktigt hjärta. Gud hör det lilla, när det lilla är allt vi har.

Och ibland – som igår – händer det ett under mitt i mörkret. Kanske för att någon, någonstans, just då bad sin tysta bön. Kanske är det början på något nytt. Kanske kommer den människan en dag själv att vittna om Guds nåd. För Gud talar på så många sätt. Han söker varje själ. Också din älskade, som du burit på hjärtat så länge.

Så ge inte upp.
Herren hör.
Herren verkar.
Och Han har alltid hela bilden.

Med tacksamhet och förnyad tro,
/Marion