Det är lätt att fastna i det som skiljer oss åt. I synnerhet när förändringar sker inom församlingen – oavsett om det är nya uttryckssätt eller en längtan efter att hålla fast vid det som varit. Vi ser olika på saker, vi reagerar olika, vi oroar oss för olika saker. Men mitt i allt detta finns en viktigare fråga: Vad förenar oss?

Jag har själv känt oro och längtan. Längtan efter en levande församling där Guds kraft och nådegåvor får verka. Oro för att vi ibland blir mer upptagna av formen än av innehållet. Men en vän påminde mig nyligen om något viktigt:

”Det finns ingen fulländad församlingsgemenskap härnere eftersom den byggs av enbart syndare som är i behov av Frälsaren, Herren Jesus, för sin frälsning.”

Så sant. Vi är alla bristfälliga. Ingen av oss har hela bilden klar. Varken den som vill bevara det gamla eller den som längtar efter något nytt. Men om vi låter kärleken binda oss samman, om vi ser på varandra med förståelse snarare än misstänksamhet, då kan vi också hjälpa varandra framåt på himmelsvägen.

När förlåtelsen får rum i våra liv sker något djupt inom oss. Det som tidigare skavde, det som skapade irritation eller missnöje, får ge vika för glädje och tacksamhet. Jag insåg själv att min frustration inte kom från någon annans brister, utan från min egen oförmåga att se med kärlek. När jag bad om förlåtelse för min otacksamhet, förändrades min syn. Jag såg plötsligt allt jag har att vara tacksam för – att jag får samlas med syskon i tron, att Guds ord får ljuda, att Jesu kärlek bär oss trots våra olikheter. Förlåtelsen öppnar dörren till frid och gemenskap.

Varken förändring eller tradition är ett självändamål. Det viktiga är att vi inte förlorar blicken på målet. Vi har en Herre, en frälsning, ett hopp. Vi är kallade att leva i kärlek.

Låt oss be för varandra, stötta varandra och lyfta blicken mot himlen – dit vi alla längtar.