Om vi bara kunde höra Herrens röst tydligare när Han säger:
”Slappna av, mitt barn. Jag har inte tappat kontrollen.”

Så ofta fastnar jag i tankar om framtiden, funderar på vad du, Gud, har för plan för mig. Jag tror mig förstå din vilja och börjar planera – men så händer något som får allt att stanna upp på ett brutalt sätt. Mina planer rasar samman på ett ögonblick.

Då får jag ödmjuka mig och stanna upp, be dig visa mig vägen – den väg som är din, inte min. Öppna mina ögon för dina underbara överraskningar, de situationer som bara du kan arrangera.

När jag står inför en okänd framtid, hjälp mig att vila i löftet att du vet bäst. Att jag får vandra vid din sida och bara följa den väg du leder mig på.

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”

Så jag övar mig i att förtrösta på dig och tacka dig i allt, även när motgångar möter mig. Jag ser inte hela vägen, men du ser den. Och det räcker.