Min tillvaro förändrades drastiskt mot det sämre efter att jag tvingades lämna tonårshemmet där jag hade fått leva tryggt i fyra år. Trots att situationen blev svårare för mig nu, så inser jag att allt jag gick igenom har haft en stor betydelse i mitt kristna liv. Gud visste redan då att dessa händelser skulle stärka mig när jag var redo att ta emot Jesus.

Solen skiner denna vårdag och jag går längs åstranden tillsammans med min bror. Förutom alkohol hade jag nu också börjat använda cannabis och behövde pengar för nästa köp. Plötsligt får jag idén att be min pappa om underhåll, trots att jag inte träffat honom mer än ett fåtal gånger. Jag hade aldrig bott med honom eftersom han och mamma skilde sig innan jag föddes. Mamma hade sökt skilsmässa efter att pappa hade hittat en annan kvinna. Det känns som att Gud styrde mina steg när jag nu tog kontakt med honom, kanske skulle jag få lite av den trygghet jag upplevt på tonårshemmet.

Nu hade jag varit lite mer än ett år tillbaka i mina hemtrakter, högstadiet var äntligen över och på vårvintern hade jag också blivit konfirmerad. Där mötte jag en ungdomsledare som ville ge mig något meningsfullt från lägret och han sa: ”Du kan be hur, när och vad som helst” Han var nog helt omedveten om hur betydelsefull denna mening blev för mig. Den blev starten på mitt böneliv trots att jag inte visste vem denna Gud var som jag bad till.

När vi passerar en telefonkiosk får jag impulsen att ringa pappa för att be om underhållet. Till min lättnad är det han som svarar, hade det varit hans fru hade jag förmodligen tappat modet och lagt på. Jag började inte med något kallt småprat om hur livet har varit efter vi träffades fyra år tidigare, utan går rakt på sak och ber honom betala underhåll till mig. Pappa fick säkert en smärre chock när jag plötsligt tar kontakt och dessutom ber om underhåll av honom. Han var lika kort som mig, jag hör honom säga ”det är inte ens säkert att jag är din pappa, inte kommer jag betala dig”. Samtalet blev kort och i min ilska och frustration bestämde jag mig för att ta reda på hur det är med den saken. Det enda jag kom på var att gå till sjukhuset för att ta reda på sanningen. Väl framme förklarade sjuksköterskan att det inte var så enkelt men att min pappa och jag behövde komma dit för att lämna ett blodprov för att ta reda på detta.

Det går någon dag och jag samlar mod till mig med lite droger för att be pappa om detta. Nu står jag där på hans trappa och knackar på. Han öppnar dörren och jag förklarar för honom att han behöver gå till sjukhuset för att ta dessa tester som kan fastställa om han är min pappa eller inte. Hans fru hade en helt annan uppfattning om saken, vilket hon också med hög röst meddelar mig där hon stod tätt bakom honom. Jag är inte alls hans dotter och då kommer det inte en enda liten slant från dem. Jag undrar vad han tänkte där han så tyst och stilla står mellan henne och mig. Fanns där ändå en liten gnutta av ömhet eller en känsla av sorg när han ser på mig. Kanske han helst av allt hade velat ta mig i sin famn och krama mig hårt. Hans frus tidigare nedslående kommentarer om oss flickor hade säkert etsat sig fast på hans näthinna. Han kände henne bäst och visste vad som behövdes för att hålla henne lugn. Kanske hon rent av kände sig hotad på något vis om vi tog plats i hans liv. Jag har förstått att pappa hade önskat få vårdnaden om pojkarna men att det inte gick igenom när skilsmässan blev klar. Troligtvis kände mamma det som en stor seger, att vi syskon inte skulle separeras trots att äktenskapet gick sönder. På grund av det har vi syskon fått starka band som knyter oss samman eftersom vi ändå delvist fått växa upp tillsammans.

Pappa och hans fru hade förmodligen diskuterat underhållet efter mitt samtal och jag kan tänka mig att hon inte kunde acceptera något sådant. Hon var troligtvis bestämd med att inte släppa in någon av barnen i deras liv och på det sättet fick hon ha honom för sig själv. Han bara står där tyst mellan mig och henne och tankarna tycks snurra runt i hans huvud. Det känns som en evighet den tiden jag väntar på hans svar trots att det inte kunde röra sig om mer än några minuter. Om jag bara hade kunnat läsa hans tankar under den korta stund då vi stod där på trappan. Jag hade bara träffat pappa ett fåtal gånger men det jag sett var en fridsam man som inte brusade upp alltför lätt. Han var snarare sävlig och gjorde som hans fru önskade för att inte ställa till med bråk. Det hade varit intressant att se hur diskussionen gick mellan dem den kvällen efter det som nu händer.

Plötsligt går min pappa med på att betala underhåll för mig tills jag är myndig. Han bara säger rakt ut ”jag betalar” och går in i rummet för att hämta pengar och så kommer han tillbaka och ger dem i min hand. Hans fru står där alldeles stum och ser på. Det är närmaste ömheten jag har sett från hans sida. Antagligen tyckte han trots allt synd om mig där jag står så liten på hans trappa. Jag blev förvånad över den plötsliga förändringen i mitt liv. Nu hade jag en pappa som accepterar mig och ville stå för en del av underhållet. Han bestämmer där vid dörren att jag får hämta pengar hemma hos dem en gång i månaden. Kanske hade han en svag önskan om att på det här sättet få en möjlighet att knyta an till mig. Trots det förblev vår kontakt bara sporadisk och begränsad till ekonomiska arrangemang.

Saknaden av en kärleksfull pappa ledde mig till destruktiva handlingar som blev svåra att kontrollera. Idag inser jag att den ständiga jakten på manliga kontakter var en direkt konsekvens av bristen på kärleksfulla och ansvarstagande människor i mitt liv. Utan omtanke och sunda regler agerade jag impulsivt och utan att överväga konsekvenserna.

Jag är tacksam att jag i vuxen ålder har fått förståelse att sorg behöver bearbetas för att kunna fungera någorlunda normalt. Idag kan jag betrakta mig själv i spegeln utan att känna skam över det som hände mig när jag var ung. Jag var ett ofrivilligt offer som sökte bekräftelse på fel ställen. När jag reflekterar över mitt liv och dess utmaningar inser jag att trots allt var jag för det mesta glad. Kanske var det så att solen sken varje dag, och när solens varma strålar smeker min kind, blir leendet en bekräftelse på att allt är bra. Jag vandrade genom livet omedveten om att det fanns ett liv där äkta kärlek och värme fick råda. Förändringen för mig inträffade först tre och ett halvt år senare när jag tog emot Jesus, och han fick bli min följeslagare istället för de personer som drog mig ännu djupare in i ensamheten.

Att söka efter trygghet och förståelse har varit en resa fylld av prövningar och smärta. Men i dessa utmaningar har jag funnit en ovärderlig lärdom om kärlek, förlåtelse och styrka. Med tiden har jag kommit att acceptera det förflutna, förlåta både mig själv och mina föräldrar för deras brister, och omfamna den nya vägen framåt.