När jag studerade i Stockholm lärde vi oss att coachen bör förse den coachade med frågor. Frågorna leder den coachade till en känsla av frid och glädje, det vill säga en känsla i att vi mår bättre som människa. Om så är fallet och det är realistiskt och genomförbart så är det värt att sätta tid på att genomföra planen. Jag har slutfört många målsättningar med hjälp av personlig coachning. Gång på gång har jag frågat mig själv, vad innebär det om jag når det här målet? Slutligen då svaret blir ”att jag verkligen känner en inre glädje av att uppnå målet”, då har jag gjort upp en plan och processen får börja. En av målsättningarna har varit att bygga upp en relation med Gud, den processen pågår fortfarande. Det första coaching tillfället under studietiden handlade om min relation till min mamma, vilket jag kan berätta vid ett annat tillfälle. Idag vill jag skriva om att stanna upp och lyssna till Herrens röst.

Det fanns en tid då jag gjorde upp olika mål i mitt liv, sådana som jag kände att jag brinner för. Många handlade om mig själv hur jag kunde få min löpträning mera regelbunden eller hur jag skulle hantera olika problem jag hade i livet. Andra handlade om mitt jobb som friskvårds terapeut där jag genom samtal kunde hjälpa människor må bättre. När jag där lyckades få något äktenskap att hålla, någon sjuk människa få lättnad, någon annan att hitta livsglädjen igen med mera, då mådde jag själv bättre som människa. Man kan tro att det var en rätt väg att gå, Herrens väg! Ja, så kände jag verkligen också men poängen är den, att jag fyllde mitt liv till brädden med annat också. Det ena leder till det andra, tiden bara rinner i väg. Dom bitar som blev lidande var min tid med min man och min familj. Vi vandrade ofta obemärkt på skilda håll med saker vi båda tyckte om att göra. Slutligen så var våra liv fylld med mycket av det ena och det andra. Jag får verkligen tacka Gud att min man och jag insåg det här och började mer och mer prioritera tid tillsammans. Trots det så var livet fylld med många upplevelser, jobb, hjälpande och glädjande saker. Kanske skall det vara så, så länge man lever.

Men nu frågar jag mig själv om det här var Guds plan eller min plan? Var det jag som höll i rodret på båten? Det var ju en plan jag följde som gjorde att jag mår bättre som människa. Hade jag gett mitt liv och min tid att låta Herren styra båten eller höll jag hårt i rodret för jag kan ju göra det här själv. Vad var det yttersta syftet med allt? Var det att få egen ära, egen njutning, pengar till alla saker man önskade eller var det för Guds rikes ärende jag gjorde mina val? Tankarna går till min mans död, var det för att Gud ville avvänja mig från ett hektiskt liv? Kanske det inte tjänade hans syfte eller ville han bara ändra riktning. När Herren med sin ofattbara vishet kastade ut mig på djupt vatten, räckte han samtidigt ut sin hjälpande hand. Hur mörkt det än är eller har varit i mitt liv, har det ändå tänts ett ljus som inte kan släckas. Det är ”Guds ord”, dit jag får återvända och hitta tillbaka till den förtröstan om det kommande rike, där ingen sjukdom eller sorg mera finns.

Nu igen har jag behövt stanna upp för att fundera på målet i livet, vad vill Herren tala till mig? Det är så ofta som jag glömmer bort att tillåta Herren styra min båt. Han har nu en längre tid talat till mig om att börja skriva igen. Så händer det saker runt mig och jag glömmer bort det gång på gång. Nu har jag bestämt att sätta tid i min kalender för att skriva tankar som kommer upp under veckan. Dessutom är det så många som påmint mig om boken jag tänkt skriva. ”Från knarkare till nio barns mamma” skulle titeln var och pärmomslaget var en bild av mig när jag står framför Borgå domkyrka. Av olika anledningar har det blivit framskjutet till framtiden. Kan hända det inte är Guds plan att det skall vara en bok. Jag är ju inte någon författare så jag hade också behövt få någon annan att ta sig tid att skriva den klart. Nu har jag bestämt att det får bli en blogg av det som varit. Jag kommer släppa bit för bit samtidigt som jag kommer varva det med livet just nu.

Kanske alla behöver dra i handbromsen ibland när vi upptäcker att livet rullar på för fort! Låter vi allting hända, utan att reflektera på om Herren har tänkt att det skall vara just så här som det är?

Efesierbrevet 2:10 SFB9

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.