Alla bilder från vår sommarstuga har väckt min förväntan att få komma ut hit för att njuta av havet, doften, solen, lugnet och familjen. Det nykokta kaffet som alltid blev det första efter uppackningen av allt som kommit med den första gången för året. Mycket som saknades när man väl var framme. Det blev att meddela dem som kom senare. Så skönt när man bäddat nytt, rent efter vintern. Allt var så perfekt när vi kröp ner mellan de svala lakanen du och jag. Familjernas små viskande toner från de andra krypin i stugan. Det lät som en vacker sång när föräldrarna viskade till barnen. Vi låg där och höll om varandra, lyckliga över att just den familjen kunde få vara här den här gången. En annan gång var det en annan av barnens familj som sakta viskade till barnen. Vilken lycka att få lyssna till de allra käraste vi hade tillsammans. Våra barn och deras familjer.

Nu såg jag så fram emot att komma ut hit till stugan. Jag hade ju bestämt att gå vidare med livet ensam och samtidigt leva så länge jag lever. Allt var från början redan så annorlunda. Att ordna med allt som skulle med. Det kändes så svårt att få ordning på alla tankar vad som behövdes. Fast jag brukat ha hand om maten så blev det för mycket. Jag tänkte att det får ta den tid det tar. En sak i taget ingen brådska. Nu är jag ju själv så ingen stress över detta. Kommer jag fram till natten så är det ingen skillnad för nu är det ju bara jag som ska ut till stugan.

När jag väl kom iväg ville jag till graven för jag visste att din födelsedags bukett hade vissnat. Jag hade inte besökt din viloplats sedan din födelsedag. Det var så vackert på din dag när  barnbarnen fick sina balonger som de sedan släppte med vinden. Det höll på bli ett fjasko med ballongerna när heliumet inte klarat värmen i bilen där jag förvarat dem ett dygn. Till min glädje blåste det så ballongerna for ju iväg ändå med vinden. Sen efter mitt besök till graven bar det av till Öja där min lilla Bella båt är parkerad. På vägen dit så kom jag på att jag behövde fara via min son som hade fyllt år tidigare och samtidigt skulle jag få se de söta tvillingarna. Fick se sonen och ge gåvan, men tvillingarna låg redan i sina sängar och sov så skönt. Nu fanns inget mer än att fara till båten.

Väl framme så packar jag i båten och ställer mig iväg. Allt går bra ända tills jag är ur hamnen. Solen skiner och känslan är att helgen blir riktigt fin med sol och värme. En liten bit utanför hamnen bländas jag av solglitter på havet. Inga remmare syns till. Plötsligt ser ja dem men kan inte se vilken det är, får chansa. Det blir att köra sakta sakta en lång bit av färden. Framme vid bryggan går det inte helt som det ska men så kom min svärsom till hjälp och jag får stiga i land och han tar hand om resten. Dultiga pojkar tar min packning till stugan. Det gläger mig att de ville hjälpa. Första gången kändes spännande, nästa gång blir bättre. Under färden tänkte jag på hur fint det var med vår Targa när solen glittrade på havet. Hur enkelt allt var när Stefan var vid min sida. Han som såg till att allt kom med. Han som hanterade båten och jag fick njuta av färden. Min kära vad jag saknar dig idag.

Dotterns tvillingar kommer springande så glada emot sin mormor. De har sina björndräkter på sig, går vid min sida ända in i stugan så glada. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocket när jag blundar. Snabbt så får jag sagt till flickorna att nu behöver mormor få ta in sommarstugan i lugn och ro, men kom på nytt igen senare. Snällt så far de iväg och funderar om jag har med mig något gott att fira midsommar med? Ja, det har jag nog säger jag men samtidigt vet jag att det är mycket som saknas. Inte ens kaffet fick jag med mig, den goda doften av nytt kaffe får jag glömma. När de stänger dörren väller tårarna fram. Får med möda allt i kylen och då slänger jag mig ensam i sängen och låter tårarna rinna. Jag visste att svärsonen märkte att nu är det sämre med svärmor. Tack kära dotter att du kom för att trösta din mamma. Vi grät där tillsammans och konstaterade att vi i fjol var i chock och inte kunde sörja som nu. Gästboken från stugan får följa med hem så jag får läsa dina rader min kära. Det var du som nästan alltid skrev i den då vi for hem. Tack kära för allt du var och gjorde medan du levde. Saknaden är så fruktansvärt stor idag så det gör ont i mitt hjärta. Tårarna rinner medan jag skriver, det går inte att stoppa. Hade gärna delat mitt inlägg idag, men det får bli ett midsommar inlägg då kvällen blev till natt.

Vill uppmana mina läsare att ta hand om era kära så länge ni får ha varandra. Lev idag som om dagen var den sista ni fick tillsammans. Jag är tacksam att få ha Jesus som min frälsare, tack vare det får jag leva med återseendets hopp i mitt inte den bit jag själv har kvar att vandra.