Idag känner jag en stor tacksamhet till Herren att han låter mig vila från sorgen ibland. Det var så behövligt efter min dröm som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Då var vågen som kraschade över mig så kraftig att den nästan utplånade mig. Ändå så känner jag att Gud lät denna våg komma alldeles i rätt tid strax innan julens högtid.

Känner så starkt hur Gud är med mig. Han för mig steg för steg genom vågorna som kommer. Han gav mig kraft att orka skriva inlägget om min dröm. Det gav mig positiv uppmärksamhet av människor som läser. Nu vill jag tacka alla er som läser mina skriverier och alla er som bett och fortfarande ber för mig och min familj. Vet ni, det hjälper mig, tack!

Gud hör bön, det vet jag att han gör. Min jul har varit en fin tid där Jesus barnet har fått bli det viktiga. Gud har låtit mig känna frid och hjälpt mig att stänga ner mina tankar kring hur vi hade det tillsammans med Stefan. Inte heller har Gud tillåtit att mina tankar varit långt fram i framtiden.

På kvällen före julafton ville jag fortsätta med vår tradition som vi haft i närmare 20 år, Stefan och jag. Vi har bjudit vår by på glögg och pepparkaka kvällen före julafton. Hemmet började också fyllas detta år med vänner som ville sitta och småprata en stund när jul förberedelserna var över. Tacksam att få bo i vår lilla by där gemenskap är viktigt.

Julafton börjar med en sovmorgon och sen blir det julbön i församlingen. Jag hade ingen förhoppning av att få någon julstämning denna jul, men sakta kom den smygande när jag lyssnade på flickan som spelade på sin flöjt. Jag tror Stefan hade varit så glad över att vi kunde samlas till denna ovanligt stämningsfulla julbön. Kvällen firar jag tillsammans med en del av mina barn med traditionell julmat och tomten som kommer för att dela klapparna till barnen.

Juldagen blir det bastu och dopp i nysnön som kommit så rikligt i flera dagar. Kändes så skönt och befriande att få skratta och skrika till av den kalla snön. Länge sedan jag känt mig så levande som där i snön. På kvällen träffades vi hela familjen som vi alltid brukar. Det börjar nog kännas att man har levt en tid när man ser hur familjen bara växer. Att vi redan är 48 personer när vi samlas. Det är välsignat att ha en stor familj.

Annandag jul är en lugn dag. Helt oplanerat bjuder jag mina syskon och mamma hem till oss. Vi hade en fin kväll där vi blickar tillbaka på tiden när vi var unga och helt ovetande om vad livet kommer föra med sig för oss alla.

Nu ser jag fram emot nya traditioner kring nyårsafton. Jag vill välkomna det nya väl medveten om att det kommer ta tid att hitta tillbaka till sådant som får mig att känna lycka. Just nu är jag tacksam att jag kan andas och fungera vilket är en sällsam gåva.

Vill avsluta med berättelsen som jag delat för en tid sedan. Inget jag själv hittat på utan det är ett råd från en gammal man. (Finns på nätet) Det är en så bra beskrivning av sorgen och är värt ätt läsas om och om igen.

Vad gäller sorg så kommer du upptäcka att det kommer i vågor. När fartyget först havererar så drunknar du, med vrakdelar runt omkring dig. Allt som flyter runt dig påminner dig om skönheten och hur magnifikt fartyget en gång var. Och allt du kan göra är att flyta. Du hittar några bitar från vraket och klamrar dig fast, ett tag i alla fall. Kanske är det någon fysisk sak. Kanske är det ett trevligt minne eller ett fotografi. Eller kanske är det en annan person som också flyter. För ett tag så är allt du kan göra att flyta och hålla dig vid liv.

I början är vågorna skyhöga, 50 meter, och kraschar över dig utan någon nåd. De kommer med tio sekunders mellanrum och låter dig inte ens hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och försöka flyta. Efter ett tag, kanske veckor, eller månader, så är fortfarande vågorna lika höga, men de kommer med mindre mellanrum. Men fortfarande så utplånar de dig när de väl slår till. Men mellan gångerna kan du andas och fungera. Du vet aldrig vad som ska utlösa sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en gatukorsning, doften av en kopp kaffe. Det kan vara precis vad som helst…. och då kommer vågen med full kraft. Men mellan vågorna finns det liv.

Någonstans längs vägen upptäcker du att vågorna bara är 30 meter höga, eller kanske 20 meter. Och även om de fortfarande kommer så slår de till mer sällan. Du kan se dem när de är på väg. En årsdag, en födelsedag eller vid jul. Du kan se dem komma, för det mesta, och då förbereda dig. Och när de sköljer över dig så vet du att du kommer att överleva. Genomblöt, skakad, klamrar du dig fast vid en liten bit av vraket, men du kommer att överleva.