Det var många som funderade på allhelgona, fasdag, lillajul och nu jul och nyår och vad jag skall göra, att det säkert är en tung tid framför. Jag försöker att ta en dag åt gången så gott det går, samtidigt som alla dessa frågor om framtiden kommer. Nu vill jag inte störa min dag med att grubbla kring sådant som kanske inte ens kommer hända. Jag försöker hellre tänka att få den här dagen att bli så bra som möjligt.

Jag har inte krafter att göra de saker jag brukade göra tidigare. Nu är mitt liv inte det normala som fanns då. Jag var så aktiv och hade så mycket på gång. Saker som kändes meningsfullt just då. Våra stödbarn som var hos oss, stöttade människor med olika samtal, mitt jobb som hälso entreprenör, jobbet på min mans företag och min kommande bok och mycket mer. Nu finns inte det något driv för något av det, inte ens en julstjärna som lyser upp i fönstret när det är så mörkt där ute och julen närmar sig.

Känns så ledsamt att tiden bara går och allt det som var viktigt tidigare blir ogjort idag. Har funderat om det någon gång blir bra igen. Min psykolog som jag går till för sorgbearbetning kommer hjälpa mig. Vårt handlingsprogram startade igår. Det kommer jag verkligen att satsa på för jag vill bli mig själv igen. När jag fick uppgifterna så tänkte jag ta itu med dem direkt när jag kom hem, men ännu har jag inte börjat. Hoppas att jag får gjort det till vårt nästa möte. Det kommer ta tid det här, jag inser det allt mer. Jag vill så gärna känna lyckan igen.

Jag vet att jag är en överlevare efter allt som hänt när jag var ung. Det är jag fortfarande men inget annat har skakat mig så mycket som att förlora min livs kärlek så brutalt. Det är som den värsta jordbävningen som trasat sönder mig på alla plan. Det gör så ont att medge till mig själv att jag inte orkar bry mig om människor i min omgivning just nu. Jag som alltid har varit så mån om alla relationerna jag har. Nu får jag bara konstatera att jag är för svag, ledsen och behöver inte bry mig heller. Bara göra det jag känner för. Har suttit ganska mycket och bläddrat bland alla fotografier, allting stannar…jag drömmer mig tillbaka där vi var. Vi skall göra en fotobok om din begravning och senare en annan om vårt liv tillsammans. Det gör så ont att du är borta.

Tårar rinner ofta ner för mina kinder, de bara kommer. De får komma, det är tillåtna tårar, förlustens tårar. Tacksam att de kommer, de är en bekräftelse på vår kärlek till varandra. Vår kärlek var så kravlöst vacker. Min älskade Stefan va vi hade det bäst. Jag vet att du har det bra min kära, snart mycket snart får vi vara tillsammans igen. När Jesus kommer för att hämta oss alla. Då får jag känna lyckan igen om den inte kommer här på min färd.

Gud tillstädjer, varför gör Han det? Det är svårt att säga såhär mitt i den stora förlusten av min kärlek. Men jag vet att han är med mig och att han har en plan för mig både nu och sen när sorgen gör mindre ont. Den förtröstan som jag har haft på Herren behöver jag även nu luta mig mot. Jag får vila i hans trygga famn. Med mitt eget förstånd så förstår jag inte vad gott som skall komma från det, endast Gud vet. Jag får vara tacksam att få äga en sådan förtröstan till min fader i himlen.

Bön: Fader, tack för att du är Gud och du står vid ditt ord. Precis som du uppfyllde ditt löfte till Sara, litar jag på att du uppfyller dina löften till mig. Jag tackar dig i förväg för att du använder de svårare perioderna i mitt liv till ett större ändamål. Jag är hedrad över att vara en del av arbetet som ger dig hela äran. 🙏