Kära Stefan, varför lämnade du mig? Du lämnade mig så plötsligt…jag hann aldrig fråga dig en enda fråga. Nu finns det så många varför och jag förstår att många av dem inte får något svar, kanske till och med alla.

Jag tänker på allt du gjorde och sa, det verkar som om du var bekymrad, att någonting skulle kunna hända dig. Det berättade du inte för mig, kanske du inte ville bekymra mig då vi hade det så bra tillsammans. Du hade ju redan haft en del utmaningar med din hälsa. Kanske du tänkte att nu måste det vara en paus med sådant. Borde jag ändå själv ha behövt reagera på din huvudvärk som kom och gick rätt så ofta mer än jag gjorde? Fast jag kunde ju inte veta att det här kommer hända. Ingen går runt och tänker att snart kommer min kära att lämna mig!

Vi hade en del debatter om vaccinet i vår familj. Du var lång tid av samma åsikt som oss. De flesta av oss i familjen var skeptiska mot ett vaccin som inte har någon lång historik bakom sig. Sen kom du hem en dag och meddelar att du har tid för att ta din första dos. Din läkare hade gett dig klartecken att det är tryggt trots din CML (Kronisk myeloisk leukemi), att du behöver skydda dig.

Du började lyssna på alla som rekommenderade och plötsligt så bar du också masken då vi handlade. Under väntans tid före din första dos följde du noggrant med allt de skrev om läget. Vi fortsatte att debattera ämnet i familjen. Jag var emot och du blev mer och mer för. Du sa till oss ”ni ska inte vara så rädd och bekymra er så mycket om kroppen, så ni tappar själen på vägen”. Det var så fint sagt av dig Stefan. Då bad jag till Gud att han skulle ge mig klarhet i frågan om vaccinet. Vi hade ju beställt en gemensam resa till Portugal i augusti och skämtsamt sa jag att att du som fått din dos får fortsätta resan ensam och jag får återvända hem själv. Nu blev din resan till himlen och jag fick stanna kvar på jorden.

Jag tackade Gud att vi hade vår båt som gav oss möjligheten att fara ut på havet i stället för de södernresor vi gjort tidigare, ifall det skulle krävas ett vaccinpass för att resa. Den här sommaren hade vi planerat att vara på havet största delen av vår lediga tid, men nu är jag ensam och vår dröm på havet tillsammans gick i kras. 

Du sa också till mig ”Tror du inte att Gud är med dig i ditt beslut vad gäller vaccinet? Han har ju tagit hand om dig tills nu”. Då började jag tänka att kanske jag skulle ta vaccinet. Jag har en stark tro på min himmelske Fader så just då började jag tro att om jag tar det så kommer Gud skydda mig från att reagera på det.

Sen kom dagen…den 10 mars då du fick din första dos AstraZeneca. Du fick din första huvudvärk som jag berättat om i mitt tidigare inlägg om Familjen jag fick bli en del av. Läs det inlägget om du vill.

Efter din dos pratade vi många gånger om AstraZeneca vaccinet…medier som skriver om det, lite ett och annat. Att de strax efter din första dos stoppade just det vaccinet en tid p.g.a att det kom en allvarlig biverkning. Sen fick bara äldre personer efter det. Ändå gjorde ingen av oss en koppling till att huvudvärken kunde vara biverkningar från vaccinet. Du blev några gånger irriterad på oss när vi diskuterade ämnet. Jag märkte av din irritation och bytte snabbt samtalsämne för husfridens skull. Du hade fått rekommendation av din läkare och ville tro på henne och forskare att de vet vad de gör.

Vi var ute på storfjärden tidigt på våren en vacker dag. Du rodde i timmar på den lugna sjön. Vi njöt så mycket av tiden tillsammans…mest satt vi bara utan att prata. Före vi kom hem började du prata om arvet till våra barn. Jag funderade inte desto mer över att du tog upp det ämnet, men lite fundersam blev jag nog när du igen funderade på arvet då vi sista gången var till vår sommarstuga. Då funderar du vad som skulle hända med sommarstugan efter att vi dött. Du ville barnen skulle vara sams efter att vi gått bort. Att de inte börjar bråka om fördelningen av vår egendom. Varför ville du förbereda detta?

Sista gången fyra av dina bröder var samlade börjar du planera en resa till USA. Nu ville du resa med dina bröder för att hälsa på er bror som bor där borta. På hösten skulle det bli av, samtidigt säger du att ”vi behöver göra detta så länge vi alla lever”.

Du hör Stefan att jag har så många frågor som ingen kan svara på åt mig här och nu. Tankarna finns där under dagen och ibland också på nätter när jag inte får tag på sömnen.

Tid tillsammans med de närmaste blev extra viktigt under dina sista månader du levde. Varför just nu? Om tiden att leva är kort så blir prioriteringen att de kära går före allt annat. Det är en viktig påminnelse för oss alla. Vi har inget löfte om morgondagen!