En fin start på dagen vid Gamla Hamn tillsammans med bästa svägerskan. Det var en dag med sol, värme, sakta vind och hämtmat från Korvgörans. Vi satt på stranden och njöt så av vår lilla stund…men så kommer några fritidsbåtar sakta förbi. Alla minnen och drömmarna om våra planer vi haft väller fram. Jag försöker att tränga undan alla tankar som kommer så starkt. Karin som alltid känner in hur det är med dem som finns i hennes närhet lägger märke till förändringen och frågar om jag blev trött. Jag vill inte förstöra vår stund. Vi bestämmer att besöka mina kära svärföräldrar. Väl framme möts jag av bästa svärmors famnen och hon frågar sakta ”hur är det nu Marion?” Jag bara svarar att det är brutalt och så börjar tårarna rinna ner för mina kinder. 😥

Vi pratar och dricker kaffe. Sen kom åskan och stormen som en räddare i stunden. Allas fokus på den en stund, bara jag som sitter tyst på min plats utan att orka bry mig. På något sätt så går tiden snabbt. Jag har redan glömt vad vi pratade om. Vi bryter upp och jag går till butiken, handlar snabbt nåt smått. Några saker åt gången känns bra, det mest nödvändiga får jag med mig. Förvånad att jag inte träffar på någon jag känner i butiken. För mig var det en lättnad att inte behöva stanna och berätta hur brutalt det är just idag att jag mist min käraste.

Så bestämmer jag mig på hemvägen att stanna till vid posten för att höra vart mitt paket från Norge lämnat. Beställningen hade gjorts  långt innan min man fick sin blödning. Praktisk som jag är har jag alltid klarat av till och med svårare saker än den tullning som skulle göras, men nu plötsligt kan min hjärna inte tänka mer. Väl framme vid disken hör jag mig prata med ord fulla av ilska. Jag blir frustrerad över hur min sorg uttrycker sig. Allt blir så jobbigt och jag är nära på att få panik där jag står, ilsken inför andra kunder samtidigt som telefonen ringer……kan inte svara. Jag bestämmer plötsligt att gå därifrån, på väg ut ser jag i ögonvrån en vän närma sig. Jag tänker att jag orkar inte möta någon nu så upprörd som jag är. Skammen att nonchalera sköljer över mig och plötsligt vänder jag mig om, trots att jag helst ville springa min iväg.

Hör min vän säga ”deltar i sorgen”. Jag tackar och säger att jag inte orkar prata, men ändå stannar jag till för länge. Jag hatar min situation, min frustration, min olycka, mitt humör, mitt framför alla kunder som går in och ut. De iakttar mig och ser min ilska som väller fram. Stackars vän som får ta emot min oförklarliga ilska. Plötsligt får jag fram, att nu måste jag hem och går mot min bil.

Jag ringer upp vännen som ringde, jag vet att det var min vän från Lepplax som skulle hämta mat till oss. Tänk vilken fantastisk by med kristna vänner som ställer upp för mig i min sorg. Jag har bara 2 gånger klarat av att koka mat sedan det hände. Vilken välsignelse att ha trossyskon. Gud har via mig gjort förberedelser inför den här nya situationen jag nu måste gå igenom. Också nu har han visat mig vilken kärleksfull Fader i himlen vi alla har.

Vill nu berätta om hur viktigt det är att ha ett nätverk av vänner. Hur viktigt det är att inte förlita sig på att andra skall ta initiativet för att åstadkomma det. Du behöver själv engagera dig för att skapa relationer runt dig så du inte står ensam sen då du behöver detta stöd. Jag önskar att det fanns en person i varje by/stadsdel som engagerar sig för en sådan gemenskap som jag har lyckats skapa. Ganska snart efter att vi byggt vårt hus i Lepplax startar jag en kvinnogrupp i vår by och vi börjar träffas regelbundet. Den gruppen har blivit bara större och större med åren, och dit kan nya kvinnor från vår by komma med, välkommen ung som gammal. Bra med variation på ålder, det kan behövas i framtiden. ❣🙏

Onsdagen före allt hände med Stefan träffades en del av dessa kvinnor vid Pavis över en middag. Innan vi skiljdes så säger jag att den här gruppen har ett djupare syfte en bara att träffas över en kaffe/mat/promenad eller annat. Syftet är att skapa ett nätverk för kommande behov längre fram eftersom det kommer en dag då någon av oss står ensam. Vem hade då trott att det jag skulle stå ensam så snabbt som fyra dagar efter. 😢💔

Jag är så tacksam över mitt engagemang att jag skapade denna grupp av kvinnor i vår by. Nu uppmanar jag dig du modiga kvinna att starta en liknande grupp i alla byar/stadsdelar. Det behövs gemenskap bland människor. Nu får jag till fullo bara sörja och ta emot den kärlek dessa kvinnor visar mot mig då jag är svag och knappt orkar ta hand om något som jag tidigare tyckte var så lekande lätt. Gud har sådan omsorg om mig. Jag får nu helt lita på min Herre och vila tryggt i hans famn. Sakta, sakta kommer jag börja orka med alla saker som var så enkla då för en månad sedan. Ta hand om varandra. En liten tjänst betyder så mycket. Gör det villigt och glatt även fast du i stunden tycker det kan kräva energi. Min Gud har försett mig med energin jag har behövt i mina uppgifter som jag har engagerat mig i. Låt det inte bli ett bekymmer att hjälpa andra. Det kommer bli välsignat. 🙏❤